Den 23/5-17 publicerades information från företaget Stockholm Live på DIF.se. Informationen gällde metalldetektorer/larmbågar vid inpasseringen till Stockholmsarenan. Dessa larmbågar ska pilottestas inför hemmamatchen mot AFC på lördag. Som några kanske har vetat sedan tidigare har detta planerats sedan en tid tillbaka. Larmbågarna har vi även stiftat bekantskap med under våra hockeymatcher på Hovet.
Mycket har varit oklart kring dessa metalldetektorer. Därför tänkte vi försöka reda ut ett och annat, och även ge vår syn på saken.
Initiativtagarna bakom larmbågarna är bolaget AEG (Anschutz Entertainment Group). AEG är ett multinationell företag med huvudkontor i USA som bedriver evenemangsverksamhet runt om i världen. Sedan 2008 äger de företaget Stockholm Live som driver verksamheten i Globen, Hovet, Stockholmsarenan och Annexet. Dessa arenor ägs av Stockholms Stad (genom SGA Fastigheter), men hela verksamhet drivs alltså av AEG genom Stockholm Live. Förutom evenemangsverksamhet i Stockholm äger även AEG en mycket stor del av ett visst svenskt fotbollslag, nämligen Hammarby.
Det är dessvärre svårt att få fram relevant information om hur beslutsprocessen kring dessa larmbågar har sett ut. Vilka olika parter som varit drivande, hur diskussionen har låtit och varför det ska ske är alla exempel på frågor vars svar inte är enkla att hitta. Att allt detta sker bakom låsta dörrar är i sig intressant. Vi vet även att till exempel DIF Fotboll tidigare har haft svårt att få någon klarhet i denna process. Inte heller har de besökande supportrarna blivit tillfrågade eller involverade i en diskussion.
På Stockholm Live’s (AEG:s dotterbolag) hemsida går det dock att läsa ett par rader om larmbågarna, men även där är informationen knapp. Istället för faktiskt information lindar de i det hela i mängder av tomma ord som är svåra att tolka. Bland annat skriver Stockholm Live att larmbågarna är till för att “skapa så trygga och trevliga evenemang som möjligt”. En mening som de till exempel slänger ut sig helt utan hänvisning till vad som utan larmbågarna har uppfattats som otryggt och otrevligt. Som sagt, tomma ord utan substans. Som till för att läsaren ska svälja allt utan kritiskt tänkande.
Vidare skriver de att det inte finns någon “direkt hotbild mot våra arenor”, utan att installationen av larmbågarna “bara är en utveckling i vårt ständiga säkerhetsarbete”. Bara en utveckling. Men en utveckling på vad egentligen?
Tycker människorna som faktiskt regelbundet besöker arenorna att arrangemangen är osäkra? Och om nu ens så är fallet, vad beror denna otrygghet på? Det skiljer sig säkert från fall till fall, men det vore intressant om en sådan diskussion hade förts i samband med frågan om larmbågar. Dessa frågor är däremot inget som AEG verkar ha brytt sig om.
De pratar om att det handlar om trygghet för publiken, men vems trygghet? Som i många andra fall är det tydligt att de som ofta fattar besluten inte är människorna som drabbas av samma beslut. Det är inte de beslutsfattande kostymnissarna som kommer gå igenom larmbågarna varje vecka, utan det är alla vi som faktiskt går på fotboll.
Därför blir det ytterst en fråga om makt. Beslut som dessa sker långt bort ifrån den svenska föreningsdemokratin och våra medlemsmöten. Visst är det förvånande att det kan vara så, trots att våra föreningar styrs genom den föreningsdemokrati som säkerhetställs av 51%-regeln. Anledningen till att det ändå kan ske stavas den moderna fotbollen. För trots den bevarade och viktiga föreningsdemokratin sker hela tiden förändringar som visar att den moderna fotbollen försöker vinna mark.
En sådan här diskussion visar på hur viktigt det är att värna om föreningsdemokratin, men också på vikten av att fördjupa den. Det är något unikt och vackert att vi medlemmar bestämmer över våra föreningar. Något vi är stolta över. Men när föreningen blir tvungen att hyra in sig på arenor som ägs och styrs av multinationella företag, eller när spelscheman och avsparkstider styrs av TV-bolag, hur mycket medlemsdemokrati kan vi fortfarande stoltsera med då?
För oss går det inte att se beslutet om införandet av larmbågar på Stockholmsarenan som något annat än ytterligare en utveckling av den moderna fotbollen. En utveckling som även har inneburit bland annat höjda biljettpriser, försök att minska ståplatskapaciteten, mer övervakning, konstgräs, möjlighet att stänga tak, eventområden och där matcherna allt mer bara ska betraktas som underhållning för publiken.
Därför ser vi införandet av larmbågar som på svenska fotbollsarenor som något som ska motarbetas och inte accepteras.För det pågår alltså hela tiden (på olika sätt) en slags maktkamp om vem fotbollen ska vara till för. Som vi ser på det blir alltså frågan om larmbågarnas vara eller icke vara speciellt viktig, inte bara för den handlar om supportrars integritet, utan också för att den ställer frågan om vilka fotbollen är till för och vilka som får vara med och fatta besluten.
Att den första matchen då larmbågarna ska testas råkar vara mot AFC, det hemska laget som allra mest symboliserar den moderna fotbollen, är minst sagt en talande slump.
Larmbågarna är en del av en större berättelse om hur fotbollen förändras, i vilken riktning den styrs och vilka som berörs av besluten. Många kanske kan känna uppgivenhet över att berättelsen redan är skriven i sten och att handlingen är svår att påverka. Speciellt när det är så tydligt att beslut flyttas långt ifrån oss och ofta sker i det fördolda. Men är det något supportrar tidigare har bevisat är att det är visst är möjligt att göra skillnad. Anledningen att den själlösa moderna fotbollen ännu inte har fått fäste i Sverige beror helt och hållet på oss själva som föreningsmedlemmar och supportrar.
