Ultra Caos Stockholm

I torsdags hölls ett välbesökt läktarmöte på initiativ av de aktiva grupperingarna på Sofialäktaren. Inbjudan skickades ut till grupper och kompisgäng från andra delar av arenan för att spridas bland olika generationer av Djurgårdare. På mötet meddelades det att vi inför hemmapremiären 2025 bestämt oss för att testa en variant på trumma under våra hemmamatcher, som en lösning på de synkproblem vi haft på Sofialäktaren sedan flytten till Stockholmsarenan. På mötet fick åhörarna möjlighet att komma med kritik och ställa frågor. Det redovisades också ett längre förarbete i form av flera år av diskussioner och analyser kring trummodeller och ljudbild. Målbilden för detta arbete har varit att att trummans volym ska begränsas till vad som är nödvändigt för att hålla takten på Sofialäktaren. Arbetet har präglats av god dialog med allt från äldre delar av vår supporterkultur som DFG till nyare kompisgäng på Sofia, NSS och personer från Slakthuskurvan. Även Järnkaminernas styrelse har informerats om beslutet och funnits med i dialogen för att försöka hjälpa till att förebygga splittring. Publicerandet av denna text innebär att vi nu går ut bredare med detta förankringsarbete.

Många argumenterar visserligen för att beslutet ligger hos de som gör jobbet idag, vilket alltid varit den ordning som gällt i vår suppor- terkultur. Samtidigt krävs det respekt för hur detta svåra beslut väcker känslor och påverkar andra Djurgårdare. Vi kommer aldrig att kräva att alla ska tycka som vi, men vi har formulerat några punkter för att förklara varför vi valt att gå vidare med vad man i den aktiva kärnan varit övertygade om i många år är den nytändning som behövs på Sofialäktaren.

• Vi menar att vår identitet sitter i andra delar av vår kultur än en trumlös ståplats. Samtidigt är det viktigt att värna om våra tra- ditioner på läktaren. Exempelvis finns det en stor andel av vår repertoar, med äldre såväl som nya ramsor, där trumman inte kommer att användas. Att värna om traditioner är däremot inte samma sak som att kategoriskt motstå all förändring. Historiskt sett har läktarkulturen utvecklats med olika influenser som väckt reaktioner då, men som nog alla är positiva till idag. Detta gäller exempelvis flaggor och tifon. Att vi valt bort trumma bland dessa element har fungerat bra på Stadion och på vissa borta- sektioner. Med de senaste årens arenasituation och publiktillväxt står vi dock inför valet att antingen låta det fortsatt kraftigt hämma vår potential på hemmaplan, eller testa trumman för att inte bara prestera Sveriges bästa ljudtoppar, utan även konstant kunna göra det i takt. Utifrån vår roll vore det helt enkelt fel att inte söka bästa möjliga läktarstöd till Djurgår’n i det här läget, även om det på kort sikt kan innebära skav.

• Vi betraktar detta som ett prestigelöst test på obestämd tid för att nå vad vi på längre sikt är övertygade om kommer ta vår ståplats till nästa nivå. Det är dock viktigt att vi initialt ger detta ett seriöst, helhjärtat försök innan vi utvärderar införandet. Alla känner nog igen problemen med synk sedan flytten, liksom att sång i takt med de runt dig leder till ökad entusiasm och i för- längningen ökat drag. Trots att vi ser denna stora potential tror vi inte att detta är den magiska lösningen på allt. Frågan om hur vi involverar tillväxten av yngre Djurgårdare samt kanterna på Sofialäktaren är ett exempel på frågor vi tror behöver arbetas med parallellt, även om vi ser att trumman är grundläggande även här.

• Vi har aldrig och kommer aldrig kräva medhåll för hur vårt läktar- stöd ter sig, men att reagera genom att villkora sitt eget stöd till Djurgår’n eller använda missnöjet för att söka konfrontation och splittring kommer vi aldrig att ha förståelse för. Precis som i andra frågor måste det rymmas olika åsikter i en Djurgårdsfamilj som på det stora strävar mot samma mål. Vi uppmanar därför till fortsatt fullt stöd inför den allsvenska säsongsstart som väntar, detta oavsett i vilken mån man vill delta i den läktarkultur som utövas från ståplats.

• I kraft av detta vill vi avsluta med två viktiga förtydliganden: Järnkaminerna är en officiell supporterförening med över 6500 medlemmar där det finns flera olika åsikter om diverse supporterfrågor. Järnkaminerna i sig bestämmer inte vilka element som förekommer på läktaren. Indraget stöd till dem slår endast mot vår bortaresekultur och deras möjlighet att företräda dina intressen som Djurgårdare.

På samma tema finns en distinktion att göra där vi inte kan vara tydliga nog: Sofialäktaren Tifo är inte en enskild ultras- eller läktargrupp med någon åsikt i frågan, utan en öppen plattform där Djurgårdare av olika åldrar och åsikter är välkomna för att måla tifon. Tifokassan går uteslutande till material och lokalhyra för att skapa koreografier inför match, och finansierar till exempel inte ultrasgruppernas pyroteknik, flaggor eller trummor. Vi hoppas på Djurgårdsfamiljens hjälp för att hålla detta isär och en ökad förståelse för att en stark tifokultur på våra läktare inte bara ligger i ultrasgruppernas intressen, utan varenda Djurgårdares – från plan till kansliet och alla delar av arenan.

Vi går in i detta med stark taggning och en orubblig tro på att äntligen kunna uppnå Sofialäktarens fulla potential. Vi ser i och med detta fram emot att prestera ett röststarkt, energiskt och taktfast stöd som tar vår läktarkultur till nya höjder, samtidigt som vi gör det på vårt signifikativa sätt. Framåt Djurgår’n!

/Ultra Caos Stockholm, Långa Gatan Stockholm, Lemon Gate och andra aktiva grupperingar på Sofialäktaren

De flesta är nog överens om att Kim och Tolles avgång till slut blev ofrånkomlig. Lika ofrånkomligt är det att konstatera att de bägge stått för en Djurgårdsgärning som saknar motstycke i modern tid och som förtjänar både respekt och ett värdigt avsked.

Med det sagt vill vi nu rikta blicken framåt. Här gäller det dock att ha i beaktning att det fortsatt finns både frågetecken och självrannsakan att ta itu med på flera håll i vår förening. Det gäller också att ha respekt för den splittring som råder efter en tuff höst och inte minst hur söndagen utspelade sig. Med tagen höjd för detta vill vi nu samtidigt försöka likrikta alla de känslor som stormat på våra läktare till en konstruktiv kraft istället.

Låt oss göra detta till en vändpunkt inför de matcher som kommer. Vi uppmanar till full uppslutning och full fart framåt på läktarna från och med nu. Detta innebär att också fullt ut backa den interimlösning Djurgår’n tagit fram för att kunna leda laget under resten av säsongen.

Allra närmast gäller detta i Conference League-matchen mot SC Vitoria på torsdag. Här ska vi släppa loss fullständigt, piska upp ett röststarkt tryck och därmed markera starten för ett starkt slutskede av säsongen på läktarna – med raka ryggar, knutna nävar och blicken framåt.

Nu reser vi oss tillsammans! Vi ses på torsdag!

I dagarna har SvFF:s remissutskick inför representantskapsmötet den 29/11 uppmärksammats. Bland punkterna i “Förslag till revidering rörande arrangemang och säkerhet” har SvFF lagt fram flera förslag som skulle innebära allvarliga ingrepp i den svenska läktarkulturen om de blir till verklighet.

• Detaljstyrning av ståplatssektioners placering
  
  En aktiv läktarsektion växer fram organiskt på arenorna, och dess placering ska inte styras utifrån. I sitt nya förslag vill SvFF tvinga “supportersektioner för arrangerande och gästande lag” till kortsidorna och därmed detaljstyra klubbarnas utformningar av läktaren. Våra ståplatser är inte vilken sektion som helst för oss supportrar. De är placerade för att ge bästa praktiska förutsättningar för läktarstödet och det är platser laddade med känslor och minnen. Med SvFF:s förslag skulle det isåfall innebära att de lag som idag har ståplats på långssidan tvångsförflyttas till kortsidan. Det spelar ingen roll att dispens kan sökas på tre år, bara att åtgärden ens föreslås tyder på en oroväckande låg kunskap om supporterkultur hos SvFF.

• Förbud mot att hålla i tygstycken
  
  I förslaget finns även en punkt om ett förbud mot att hålla i vissa tygstycken, som ett försök att försvåra maskering. Till att börja med innebär detta att supportrar som t.ex. håller en OH-flagga till ett tifo ovetandes blir föremål för repressalier – exakt vilka framgår inte. Därutöver tycks vi se Villkorstrappans lik sprattla till när dess hjärndöda metodik föreslås på nytt. Att försöka ta genvägar genom legala element av supporterkulturen för att komma åt de illegala är lika missriktat och ineffektivt då som nu.
  

• Grova inskränkningar av yttrandefriheten på läktarna
  
  Värst av förslagen är det om “tillkommande ordningsregler” för flaggor och banderoller. Under denna punkt föreslås regler om vad som får stå på en banderoll eller inte, däribland att de inte ska få riktas mot ett motståndarlag och dess supportrar. Här är man bevisligen inte bara oförstående till rivalitetens viktiga roll för den supporterkultur vi har idag. Förbundet tycks dessutom inte tveka alls inför att börja med långtgående inskränkningar av yttrandefriheten, bara för att budskapet i fråga står på en läktarbanderoll. Det tycks, av allt att döma, som att man vill ta efter UEFA:s stasi-metoder för att kontrollera och censurera läktarna på ett sätt som alla nog inser det absurda i (inte minst om man laborerar med tanken att applicera det på andra delar av samhället).

I förslaget finns flera andra problematiska punkter där man vill diktera hur klubbarna arbetar med insläpp och kameraövervakning, där man framförallt vill gå hårt åt tifofixen. Generellt för SvFF:s förslag är en oroväckande tendens att vilja klampa in och peta runt i läktarkulturen på ett sätt som de varken kan eller bör göra. Detta helt utan att intressera sig för vad den supporterrörelse det faktiskt gäller har att säga om saken, genom att till exempel koppla in Svenska Fotbollsupporterunionen.

Hur mycket det handlar om okunskap eller att man bestämt sig för att hårda tag är vägen framåt kan vi förstås bara spekulera i. Oavsett tycker vi att ett krisande SvFF snarare bör fokusera på att ta tag i vår nationalsports riktiga problem. Framförallt bör de hålla fingrarna borta från den läktarkultur som hållit liv i svensk fotboll och givit den ett namn ute i världen, allt medan förbundet fullkomligt försummat sitt sportsliga ansvar.

Det har inte undgått någon Djurgårdare att harmonin i och runt omkring föreningen inte är på topp just nu. Detta trots att vi faktiskt ligger på en andraplacering i Allsvenskan och kliver in i ett ligaspel i Europa under veckan.

Det finns många anledningar till det och frustrationen eller strävan efter att förändringar måste ske på olika plan inom Djurgårdens IF är ingenting som vi vill förringa eller tysta ner. Att det ska ske mitt under slutskedet av säsongen är dock orealistiskt och inget som vi vill lägga energi på.

Vi vill avsluta säsongen på starkast möjliga sätt både sportsligt och på läktaren. Ingen Djurgårdare vill se våra värsta antagonister segla om oss tabellen i slutet av året och på läktarplats finns det inget som legitimerar ett sämre stöd. Besvikelse över det sportsliga är inget skäl för att själva vika ned oss, och därmed försaka vår egen stolthet.

Vår inställning är alltid att vara på plats och ge allt för Djurgår’n. I slutet av säsongen förväntar vi oss det både från oss själva, men också från laget. Här och nu ska vår position i den allsvenska tabellen försvaras, vi ska sluta upp på läktaren på hemmaplan, runt om i landet och ute i Europa. Allra närmast i Österrike på torsdag.

Tillsammans på läktarna hösten ut – allt för Djurgår’n!

Att spela för Djurgården är inte som att spela för andra klubbar. Vår identitet vilar kraftigt på att vi är ett Stockholmslag, och därmed förhåller den sig ofrånkomligt också till vår rivalitet gentemot de två antagonister vi delar vår huvudstad med. Vi supportrar har växt upp i denna rivalitet, med allt vad den innebär. Vi lever i den varje dag på våra skolgårdar, arbetsplatser och gator. Vi kommer också att fortsätta leva i den när nuvarande spelartrupp och sportsliga ledning dragit vidare.

När en förening vars identitet är så tungt förankrad i sin stad förnedras i derbyn gång på gång, i så många år, fördärvar det generationer av Djurgårdare. Det går knappt att beskriva vilka följder detta får för vår supporterkultur, vår status i Stockholm och vårt förhållande till våra rivaler. Den position vi har sportsligt och på läktarna idag trots detta förmildrar ingenting alls, snarare är det en deprimerande tanke att fundera över var vi hade varit på bägge dessa fronter med ett mer acceptabelt derbyfacit. Detta är inte bara ett kraftigt blödande sår idag, utan den ofattbara tiden detta fått pågå innebär att det kommer vara ett permanent ärr i vår förenings historia. Ingen tabellplacering, inget Europaspel eller något annat mål överhuvudtaget kan vara överordnat att få bukt med vårt derbyfacit.

För oss aktiva grupperingar är frågan svårnavigerad. Linjen har alltid varit att söka konstruktivitet och faktisk förändring, snarare än det alternativ som smäller högst. Med övertygelsen att tydlig och direkt kommunikation uppåt är bättre än intern turbulens och starka signaler utåt har man testat att ge Djurgår’n andrum för att ta itu med problematiken. När detta tålamod börjat tryta har man intensifierat både tonen och antalet träningsbesök. Resultaten har alltid varit de samma, oavsett tillvägagångssätt. Problemet ligger inte i vad vi supportar gör, och bevisligen ej heller i vad en enskild spelartrupp gör. Problemet är kulturellt, och det sitter högt upp i den sportsliga ledningen. Ansvaret likaså, och det känns därmed både välkommet och legitimt att allt fler riktar kritiken dit.

I söndags såg vi återigen en missnöjesprotest på läktarna, en metod som det i kraft av ovan nämnda intentioner var länge sedan man såg oss supportar ta till, bland alla otaliga försök att tackla problemet. Att som i det fallet vägra stå likgiltiga och se på när laget drar oss i smutsen än en gång är dock inte samma sak som att villkora vårt stöd till Djurgår’n utifrån sportsliga resultat. Det är den enda metoden vi aldrig kommer att ta till.

Det kan verka tondövt av oss aktiva att gång på gång uppmana till 100% uppslutning och mentalitet på läktarna och att fortsatt lägga ned otaliga timmar på tifon. Vi kan alla relatera till olusten att ställa sig på läktarna och besjunga dessa derbysvikare igen. Här får man dock påminna sig om varför vi står där på läktarna. När vi stödjer Djurgår’n gör vi det för skölden, snarare än för de som för tillfället bär den. Framförallt gör vi det för att vi inte känner till något annat liv än att gå på Djurgår’n, träffa polarna och skrika sig hes varje vecka.

Redan på torsdag väntar en match i ett Europaspel för vår supporterkultur att återigen visa framfötterna i. Vår uppmaning är oförändrat full uppslutning, men inte under vanliga former. Vi är inte där för att applådera några spelare efteråt eller släta över ännu ett derbysvek. Vi är där för vår egen stolthet. I tider av motvind behöver vi samla Djurgårdsfamiljen, och därför uppmanar vi alla att sluta upp bakom skölden och varandra på torsdag, samt i kommande matcher därefter.

Efter att ha utstått en massiv kritik från inte bara ett enat fotbollsverige, men även från politiker och egna kollegor, släppte polisen till slut sin kollektivbestraffande villkorstrappa. Nu arbetar man istället efter den så kallade exkluderingsprincipen, som går ut på att i högre grad stänga av individer. ”Gott så” tycker kanske många. Den senaste tidens massavstängningar har dock visat att det rör sig om minst lika rättsvidriga genvägar även här, allt för att komma åt den levande ståplatskulturen.

Tillträdesförbud kan tilldelas till supportrar utan brottsmisstanke, vilket inte är i linje med legalitetsprincipen och objektivitetsprincipen. Vid en friande dom i domstol har tillträdesförbuden dessutom legat kvar, trots frikännandet från brottsmisstanken. En friande dom i domstol räcker alltså inte för att tillträdesförbudet ska hävas – den åtalade måste självmant driva en ny rättslig process för att få igenom en överklagan av tillträdesförbudet.

Att en misstänkt är oskyldig tills motsatsen bevisas gäller därmed inte fotbollssupportrar. Åklagare och polis kan delge ett tillträdesförbud till vem som helst utan vare sig rättslig prövning eller brottsmisstanke.

Det faktum att flertalet grundläggande rättsprinciper gäller inte för supportrar är förkastligt och måste komma upp till ytan. Vi kommer gemensamt med övriga supportersverige genomföra en protestaktion under omgång 8 av Allsvenskan, där vi visar vårt missnöje och uppmanar till förändring.

Ultra Caos Stockholm skriver tillsammans med en rad andra europeiska supporterscener under en text om UEFA:s planer på att reformera de europeiska klubblagstävlingarna.

Vår underskrift i denna fråga, som kanske inte diskuterats så mycket i Djurgårdsled eller generellt i Sverige, är till viss del solidarisk. Sett till den förmodade effekten på både inhemsk fotboll och tröskeln för europaspel menar vi dock att frågan angår oss alla direkt. Läs uttalandet i sin helhet nedan:

Who is this football for?

A comprehensive reform of the UEFA competitions will come into force for the 2024/25 season, which will be followed by a considerable increase in the number of matches. In addition to an increased burden for players and fans, this will be accompanied in particular by an increase in revenue, which will consolidate the existing structures in European club football and exacerbate the imbalance within the national leagues. We call on those responsible to develop sustainable solutions for European football as a whole in order to ensure fair and exciting competitions both nationally and internationally.

Football fans all over Europe!

Traveling through Europe with your own club and competing with the best of the best – while participation in international competitions is a more or less permanent fixture in the club’s history for some, for others a one-off participation is an absolute dream. However, the magic of European competitions is being increasingly devalued by UEFA and the European Club Association (ECA). With the upcoming reform of the UEFA club competitions in the coming season, this magic is in danger of being lost altogether.

The growing number of matches in the competitions will push players and fans to their limits. The significantly increased revenue to be generated by the reforms also has the potential to destroy the national competitions and pave the way for an impending European Super League. On the one hand, the financial gap between the big and small clubs within the respective leagues is widening, while on the other hand the gap between the top 5 and smaller leagues is also growing. For this reason, several leagues, such as the Swiss Football League and the Austrian Bundesliga, have already spoken out against the reform. The new mode also creates a system that makes it practically impossible for surprise teams to reach the round of 16.

On the other hand, it is to be feared that the income of the national associations will decrease in the future. The resources of TV broadcasters and sponsors are finite and if ever greater proportions of the available money are used up for UEFA competitions, the national competitions will inevitably be cut off. This picture has been confirmed in the context of the awarding of TV rights in Italy and France, and this trend can also be expected in other countries. In recent years, income from European competitions has already led to a massive devaluation of national competitions. As a result, the clubs with the extra millions have regularly fought it out among themselves for the top places in the table.

UEFA’s justification for the urgent need to reform the European competitions seems paradoxical: It serves to enhance the preliminary round and counteract the monotony of the group stage. However, precisely the opposite is to be expected. The existing structures will be further consolidated and the “big players” will be granted further economic planning security. A season in which clubs such as Real Madrid or Manchester City do not make it into the top five of their national leagues is almost impossible.

In order to guarantee exciting national and European competitions and thus maintain the very thing that attracts billions of people across the planet to football, the real problems must be tackled at the root. First and foremost, this includes:

–  to ensure a fairer distribution of the money available in the football system,

–  prevent abuse of the structures already created (e. g. Financial Fair Play) and

–  reduce the number of matches in the competitions.

We will continue to do everything we can to get our game back.

FOOTBALL FOR MILLIONS OF FANS – NOT FOR BILLIONS OF EUROS!

1. FC Köln: Südkurve Köln
Bayer Leverkusen: Ultras Leverkusen, Nordkurve 12
Borussia Dortmund: Südtribüne Dortmund
Brøndby IF: Sydsiden Brøndby
BSC Young Boys: Ostkurve Bern
Djurgårdens IF: Ultra Caos Stockholm
F.C. København: Sektion 12
FC Basel 1893: Muttenzerkurve Basel
FC Bayern München: Südkurve München
FC Luzern: USL
FC St. Pauli: Ultrà Sankt Pauli
FC Zürich: Zürcher Südkurve
Hannover 96: Ultraszene Hannover 96
Hertha BSC: Harlekins Berlin ’98
Linzer ASK: Landstrassler
Malmö FF: Supras Malmö
SC Freiburg: Corrillo Ultras, Synthesia Ultras 79
SK Rapid: Tornados Rapid, Ultras Rapid
VfB Stuttgart: Commando Cannstatt 1997
Werder Bremen: Wanderers Bremen

Ett initiativ från svenska ultrasgrupper om användningen av pyroteknik på arenorna, där vi inte minst har självrannsakan att göra inom egna led. Läs kommunikén nedan!

Den senaste tidens sammandrabbningar, i synnerhet de fall där pyroteknik kastas, riskerar att skapa ett klimat där det blir svårt för oss ultras att utöva vårt läktarstöd. Framförallt drabbas oskyldiga supportrar. Ska något förändras måste initiativet komma från supporterkulturen själv. Därför har vi kommit överens om att:

• Pyroteknik endast ska användas i stämningshöjande syften.
• Pyroteknik INTE ska kastas in på fotbollsplan eller mot supportrar, spelare eller funktionärer på arenan.

Vi har beslutat oss för att ta ansvar – på våra villkor – för hur pyrotekniken används på arenorna. Vi gör det för att fortsatt kunna leverera arrangemang i europeisk toppklass, men också för att manifestera att det är vi, och inte till exempel polisen eller politiker, som formar de svenska läktarna.

Mot repression och för en passionerad supporterkultur!

Följande grupperingar har undertecknat överenskommelsen:

AIK: Sol Invictus, Ultras Nord
BK Häcken: Bandieras
Djurgårdens IF: Ultra Caos Stockholm, Långa Gatan Stockholm
GAIS: GAIS Tifo
Halmstad BK: Boys in blue, Ultras Halmstad
Hammarby IF: Hammarby Ultras, Ultra Boys, E1 Ultras, Söderbröder
Helsingborgs IF: Kompaniet, Chaos boys, HP
IF Elfsborg: Sektion U, Elfsborgs Yngre
IFK Göteborg: Supras Göteborg, Ultras Göteborg
IFK Norrköping: Divisionen, Kompani Snoka, Cannoniere Crew
IK Sirius: Vännerna Uppsala, Uptown Youngsters
Landskrona BoIS: BB06, Bultras, Landskronafamiljen
Malmö FF: Ultra Brigada Malmö, Blatte Ultras 04
Mjällby: Mjällby Tifo
Västerås SK: Rudeboys, Fanatics, VC, Inferno
Örebro SK: Ultras Nikolai Örebro
Örgryte: Inferno Örgryte

Sett till den senaste tidens händelser ute i landet och här i Stockholm kan vi konstatera en sak: utöver att man som supporter är rättslös inför polisens övervåld verkar det dessutom ha tilltagit, både vad det gäller brutalitet och hur ofta det tas till.

Det är frustrerande, men tyvärr alldeles för bekanta scener – inte minst för oss som var med vid Solna station 2021. Enbart en polis med en obefintlig oro inför en annans liv och att ställas till svars för sina handlingar kan agera på det här sättet. Huruvida det handlar om aggressionsproblem som brusar upp i stunden, eller att utstuderat vilja tvåla dit en supporterrörelse som de haft ett horn i sidan till, går förstås bara att spekulera kring. Klart är i alla fall att de aktuella fallen handlar om övervåld på en nivå att vad som föranlett situationerna inte spelar någon roll, inte minst sett till regelverk kring hur batonger och OC-spray ska användas.

Tyvärr har vi inga högre förhoppningar än att den dystra statistiken kommer att fortsätta, och att inga av de skyldiga poliserna fälls för sina handlingar denna gång heller. Vi har varnat för följderna av detta i tidigare kommunikéer, men konsekvenserna av att polisen tillåts fortsätta på detta vis tåls att påminnas om. Detta är dessutom en fråga bortom klubbfärger, och vi vill stämma in med de röster som höjts i läktarsverige under den gångna omgången av Allsvenskan.

Utöver fysiska och psykiska men för de supportrar som drabbas innebär denna rättsröta att supportrarna aldrig kommer att få upprättelse för vad de blir utsatta för. Därmed har vi en viss grupp medborgare som saknar fungerande rättsliga instrument för att skydda sig från en myndighets vålds- och maktmissbruk. Därutöver blir signalen till andra poliser att beteendet går att upprepa utan konsekvenser, och en poliskår som redan har gjort övervåld till en sport triggas drämed igång ytterligare. Risken är att detta förskjuter gränserna tills att det värsta tänkbara sker.

Den typ av batongslag som vi sett under dessa incidenter är direkt livsfarliga, och oron för att det är det första dödsfallet som ska behöva bli väckarklockan för övriga samhället har sällan varit så påtaglig. Polisens övervåld mot fotbollssupportrar behöver fördömas och stoppas innan det är för sent.

Påminnelse inför derbyt 24/9:

Efter Värnamo hemma möter vi gnaget på bortaplan, och en viss risk för liknande scener finns. I kraft av detta vill vi upprepa några punkter för de Djurgårdare som ska på matchen:

1. Håll ihop med ditt kompisgäng och var vaksam. Det har framgått med all önskvärd tydlighet att du varken behöver uppvisa något aggressivt beteende, trotsa lagar och polisdirektiv eller tillhöra någon särskild del av supporterkulturen för att råka illa ut. Är ni många på plats kan ni dessutom hjälpa varandra med att skölja ögon, få hjälp för skador och så vidare. Den som är benägen att ta till självförsvar uppmanas också att maskera sig, för att undvika rättsliga påföljder.
2. Dokumentera övervåldet utförligt, med hänsyn till de drabbades integritet. Det leder troligen inte till att någon ansvarig polis fälls, men materialet kan övertyga andra om allvaret av denna situation och bidra till ett yttre tryck på polismyndigheten.

/Ultra Caos Stockholm

Inför både Häcken och gnaget hemma uppmanar vi till samling i arenaområdet och matchtröja på läktarna!

Först ut är Häcken hemma på onsdag. Sportsligt må de vara en stark konkurrent, men på läktarna har vi något som de är ljusår ifrån. Låt oss hitta vår symbios mellan blåränderna på planen och läktaren och skapa det tryck som bevisat sig kunna köra över vilken motståndare som helst på vår arena. Inför match uppmanar vi till samling i arenaområdet, där Slaktkyrkan har öppet från klockan 16. Ta på dig matchtröja och färga läktarna blårandigt!

På söndag väntar sedan derby på hemmaplan. Här ska vi trycka ned packet från Solna ännu längre ned i skorna, men för att det ska ske krävs det att vi kliver in sammansvetsade och taggade. Även här uppmanar vi därför till blåblått arenaområde och gemensam uppladdning. Med ett myller av blåränder på pubarna, uteserveringarna och torget ska vi hitta mentaliteten tillsammans, för att sedan kliva in och kriga hem derbysegern. Mer information kommer!

En motståndare i världens fulaste färgkombo nere – två kvar! Vi ses på Sofialäktaren, med matchtröjan på!